Jahha ännu en ddag på jobbet. Jag tror att väggen är nära nu. Har jobbat i snart 2 veckor och inte blivit frisk. Inte får man gå hem. De säger bara till en att ta några alvedon. För att prognosen är så hög. Jag Orkar inte vara den där snälla personen mer i vissa fall. Jag kämpar, jag sliter och vad får jag för det? INGET! Jag fortsätter ändå att vara snäll. Varför? Jo jag vill inte känna mig taskig vill kunna vara den som ställer upp, bry mig om andra mer än mig själv. Sådan har jag varit sedan jag var liten. Kommer nog få leva med det tills jag dör tror jag.

Jag vill resa bort ett tag. Den dagen hoppas jag kommer SNART. Blir det inte som planerat eller något hinder hamnar i vägen så kommer jag att ta mig någon annan stans. Vet inte vart men någon annan stans måste jag ta mig. Jag vill inte vara här nu. Vill vara där jag kan få ro, umgås, mysa inte tänka på något annat.

Nu blir det att knarka alvedon för imorgon var det jobb IGEN och IGEN. GAHHH! Jag förstår inte själv att jag har sådan kraft som jag har. Det är det som jag kan glädja mig åt just nu iaf. För hur hade det sett ut om jag inte hade haft det ? ojojojojoj.


Trevlig kväll alla underbara där ute :) <3

Dagens text by AdrianJ:

Att kunna se saker från den ljusa sidan kan vara svårt.
Man måste försöka hitta det lilla hål som finns?
För det finns väl?
Jag har då alltid kunnat hitta det.
Det atr tid men ge aldrig upp.
Livet går upp och ner.
Går det ner ska man hitta en väg upp igen.
Hur hade livet varit om det bara vart perfekt?
Jag hade då inte velat leva det livet.
Vad har man att kämpa för då?
INGET.
Jag vill kunna kämpa och vinna.
Så på ett sätt är det bra.
Men alla klagar ju på det?
Till och med jag gör det.
Men det är okej att göra det.
Bara man ser sanningen i vitögat.
Accpterar läget som det faktiskt är.
Så oavsett hur det går ska du och jag,
eller alla faktiskt.
Stå där som vinnare.

---BokstAv---