Sanningen om livet

Att ett ord, en gest kan göra en så dramatisk sväng i livet. Allt kommer att gå bra. Allt löser sig och livet går vidare får man alltid höra. Men kan det verkligen göra det? Jag har ställt mig den frågan innan. Ibland går det framåt och ibland går det bakåt. Men på något sätt så går det mer bakåt en framåt. Jag är en stark människa. Jag kämpar för det jag vill. Jag slåss för de jag älskar. Jag ser till att alla ska må bra. Men vad får man egentligen tillbaka? Vad gör jag för fel? Det enda jag får är mardrömmar, som kommer tillbaka. Om och om igen. Jag är trött på det nu. Kanske är det bara att acceptera läget som det är? Ja, det får jag väl göra och se om det vänder. Det tar på hjärtat, det tar på själen, det tar på krafter. Men hur mycket av det finns kvar? Det vet jag inte. Men det är bara att kämpa tills det tar slut. Lycklig är allas dröm. Många ser man lyckliga.  De blir tillsammans, de blir gravida, de ska bli pappa, de ska flytta ihop, de ska gifta sig, de ska förlova sig. Allt detta får mig att känna mig stressad. Stressad till att bli lycklig. WHY? Jag har all tid i världen kvar? Fast oron sitter där. Vi vet aldrig.
Jag har slagit mig genom misshandel. Utsatt av de värsta. Ensam. Ingen fanns där. Bara jag. Sökte mig till den nya verkligheten. Som var en mardröm fast verklighet. Länge funderade jag på om det var droppen. Men det kände jag inte att det var.  Fyra år av pest. Var mina värsta år. Nu vill jag inte minnas det längre. Det ska sopas bort. Eller i alla fall lägga en lapp över så att jag inte minns.  Jag sydde mina egna sår. Alla trodde jag var en stjärna. Men även jag har varit en helt annan person. Den jag är idag är inte den jag var igår. Jag funderade ofta på att ge upp, hoppet, livet, glädjen och lyckan. Men jag tog mig igenom det och blev en helt ny människa. Ingen förstod, ingen visste. Inte ens mina föräldrar. Jag ville inte lägga det på någon annan. Det var mitt liv. Det var mitt öde. Det var min tur att visa vad livet betydde. Att det finns en annan plats, en annan sida. Jag träffade dig. Du var mitt allt. Du fick livet att se så mycket ljusare ut. Men det dröjde inte länge innan jag stod där igen. Du försvann. Du lämnade ett trasigt hjärta. Varför gjorde du det? Du sa att du älskade mig tills döden skiljer oss åt? Men det gjorde du inte. Du fick mig att inte tro längre. Att bli rädd för kärleken. Jag gömde mig. Jag satt hemma, funderade på vad som skulle hända? Jag slöt mina ögon och öppnade dom aldrig igen. jag fick fly. Det var min ända utväg. Sätter inte min fot där igen. Det skulle bara få mitt hjärta trasigt igen. Blickarna förföljer mig. Ärren är mina minnen. Minnena av något hemskt. Tårarna som föll ner från min kind är inga vanliga tårar. Utan det är tårar av blod, hat och besvikelser. Men att tänka tillbaks på det som var så kan jag inte förstå hur jag klarade detta? Det finns inga ord, att JAG är stolt och lycklig för den jag är. Jag kan kämpa, Jag har en vinnarskalle. Mitt har inte lika många sår längre. Mitt hjärta vill gå vidare nu. När jag kommit en så bra bit på vägen så vill jag inte ge upp det jag nu har. Du öppnade dörren. Jag står just nu vid tröskeln, och det jag väntar på är att du ska be mig att komma in och stänga dörren. Leva ett nytt liv.

---BokstAv---

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0